Det goda folket hos
Balvenie och
Glenmorangie får gärna bråka om vem som kom på det först, men båda var med från början och båda bidrog till att sprida idén. The Balvenie Classic kom på marknaden på 1980-talet: en malt utan åldersangivelse, lagrad först på amerikanska barrels och därefter en period på europeisk ek som tidigare innehållit sherry. Etiketten sa ingenting om någon "Sherry Finish". År 1993 lanserades The Balvenie Doublewood.
Glenmorangie har arbetat med wood finish sedan 1994, då den första Port Wood Finish kom ut. Men redan 1987 släppte destilleriet en Vintage 1963 som tillbringat sina första 23 år på klassiska bourbon barrels och ytterligare 18 månader på sherryfat. Många betraktar den tappningen som den första kommersiella wood finishen.
Glenmorangie och Balvenie hade öppnat en dörr, och när andra producenter såg vad fatavslutningen gjorde med aromen - och hur väl kunderna tog emot resultatet - tog experimenten fart på allvar. Allt provades. Konjaksfat, armagnacfat, romfat, fat från vinproducenter i Champagne, Bordeaux och Bourgogne. Till och med italienska vinhus fick skicka sina Amarone- och Barolofat till Skottland så att någon kunde se vad de gjorde med spriten.
Fat från andra skotska destillerier utforskades också - whisky från Speyside fylldes på trä som tidigare innehållit Islaymalt, till exempel. Genom 1990-talet spred sig experimenten som en löpeld från destillatörerna till de oberoende buteljerarna. Alla ville vara med, och alla ville sätta sin egen prägel på idén. Det kom en rad märkliga tappningar där fatets ursprung och tidigare innehåll lyftes fram hårdare än whiskyn själv. Berömda vinproducenter och slott marknadsfördes på etiketterna i en sådan grad att konsumenten mycket väl kunde undra om hon köpt en flaska whisky eller en flaska rödvin med whisky i.
I slutet av 00-talet hade The Scotch Whisky Association sett nog. Som branschorganisation för mer än 95 % av industrin utfärdade den riktlinjer för vilka fat som fick användas framöver. Allt som inte betraktades som traditionella whiskyfat ströks, med särskilt fokus på fat som bidrog med överdrivet mycket färg, arom och andra smakkomponenter. Samtidigt skärptes reglerna för etikettering - dels för att hindra att andra vin- och spritproducenters namn lånades in i whiskyindustrin, dels för att göra klart för konsumenten att det var whisky hon köpte, inte whisky med tillsatta smakförstärkare. Slottsnamn som Chateau Margaux fick inte längre användas, och tappningarna från de vildaste åren blev plötsligt mycket värdefulla för samlare.
Det är svårt att hävda att skotsk whisky mådde sämre av att traditionalisterna vann just den ronden.
Ibland stöter man också på uttryck som Double Cask, Double Matured eller Triple Matured. De betyder oftast att whiskyn legat på två, tre eller fler olika fattyper. Det behöver inte innebära att den först legat på ett fat och sedan flyttats till ett annat. Lika ofta handlar det om att whisky från två olika fattyper blandats innan tappning.
