Inchgower 12 åriga Whiskymässan Malten – av Rombloggare Jan Ohrt

Inlägg av Jan Ohrt

Under årens lopp har jag mött en handfull riktigt hardcore whiskyentusiaster (inga namn nämnda, inga namn glömda), som alla har vetat att jag egentligen föredrar rom. De har alla försökt omvända mig med kaskader av allt som genren har att erbjuda, på gott och ont, och det med uttryck som "Den obefläckade avlelsen" eller mer rakt på sak, "Vackrare kvinna får du aldrig smaka på."

Nåväl, vissa av oss föredrar rödhåriga, gärna på fler ställen än bara huvudet, medan andra helst vill ha dem kurviga med släta, frodiga former, eller kanske bara en snabb, långbent blondin på en barstol. Det måste förstås finnas en partner för varje typ av man – även för de mindre lyckligt lottade.

Varför skaparna av denna nyanlända Inchgower 12-åriga Speyside Single Malt (som lanseras på Whiskymässan 2025) har bett mig att smaka på den och skriva några rader är därför en smärre gåta för mig. Men det får stå för dem.

Jag har dock efterhand lärt mig att Speyside är en region längst upp i nordöstra Skottland och att de två mest sålda whiskysorterna i världen, Glenlivet och Glenfiddich, kommer just därifrån. Så naturligtvis har området meriter som ingen kan förneka. Men jag vet också att denna lilla hörna av de skotska högländerna rymmer mer än bara mainstream. Här hittar du till exempel Skottlands mest berömda och ökända destilleri, som tar runt 1,5 miljoner för den stora turen med en av deras äldsta damer på 81 år. De påstår att hon är värd priset.

Lyckligtvis är det en helt annan sak med just denna Speyside. Den borde vara överkomlig även för mig, som liksom de flesta först måste lära mig att krypa och knappast har en lös miljon till den första Speyside-flaskan jag stöter på. Det sagt, måste jag genast konstatera att Inchgower 12-åriga Single Malt var ett synnerligen trevligt bekantskap.

Här är den korta versionen av affären:
"Färgen lyser mättad och bärnstensgyllene i motljuset, och med sin relativt låga viskositet böljar hon elegant runt i glaset. Det ser vackert ut. Näsan fylls först av ljunghonung och fet, nysyrad smör, och under detta anas kryddor som du känner igen men inte riktigt kan identifiera bara genom doften. Men du vet att mer väntar alldeles strax."

"Hon smakar som tur är precis som hon doftar – och lite mer därtill. De 12 åren på ekfat har gjort henne gott, och hon står knivskarp tillsammans med sin mjuka och välbalanserade kropp. De kryddor som tidigare bara anades vecklar nu ut sig helt – koriander, vitpeppar och en fin liten hint av kardemumma. Och om du bara låter tungan rulla lite till, dyker både skeppslack och tjära upp. Helhetsintrycket är utmärkt, med långa minnen som klingar mjukt, läckert och varmt."

Kommer jag att gifta mig med henne?

Inte en chans, jag måste vidare. Inchgower 12-åriga Speyside Single Malt var lite som min första skolförälskelse. Jag kan fortfarande känna doften och smaken av henne, och hon kommer alltid att vara min viktigaste kärlek. Hon som väckte en livslång passion.