Whiskyn presenteras i en stor låda med en slags "neon noir"-estetik i designen. Vi får en spännande, mörk inblick i nattlivet, som påminner om en scen ur Blade Runner.
De mjuka tanninerna från fatet gör sig snabbt märkbara när näsan möter glaset. Dessutom hittar jag toner av björnbär, marsipan, valnötter och en parfymerad sötma. Smaken är enormt kraftfull och fyllig! De två typerna av rödvinsfat gör sig tydligt gällande här och bidrar med toner av fläderblom, plommon, rostad ek och nyrostade kaffebönor. Dessutom finner jag en BBQ-liknande ton som passar riktigt bra ihop med de övriga intrycken. Denna whisky är verkligen helt unik…
Eftersmaken är klassiskt "köttig" Mortlach, med full kraft på kryddiga nyanser av svartpeppar, gammalt trä och umami från vinfaten. Efter en stund dyker försiktiga toner av mynta, lakrits och tobak upp. En riktigt härlig avslutning!
Jag kan på inget sätt avgöra en genomsnittlig ålder för denna whisky. Den kombinerar den explosiva smakupplevelsen man förknippar med ung whisky, med djupa, varma toner som dröjer sig kvar länge efter varje klunk, precis som i äldre whisky. Sammantaget en riktigt trevlig och komplex dram som tar whisky utan åldersangivelse till nästa nivå. Som konsument kan man också med rätta förvänta sig det av en whisky i denna prisklass!
Roseisle 12YO– The Origami Kite 2 – 55,6%
Förra året fick fans av Diageo’s Special Releases uppleva resultatet av Diageo’s senaste tillskott i portföljen—det relativt nya superdestilleriet Roseisle. Grundat år 2010 och beläget i Speyside-regionen, skapades det för att producera många olika typer av whisky för användning i Diageo’s blandningar. Till stor glädje för många nyfikna whiskyälskare, inklusive undertecknad, släpptes en 12-årig Single Malt för två år sedan. Den fick namnet The Origami Kite och var en härligt destillatdriven Single Malt, primärt lagrad på ex-bourbonfat.
I år har vi fått en uppföljare: The Origami Kite 2. Så vitt jag förstår finns det ingen nämnvärd skillnad i fatlagringsmetoden jämfört med förra årets utgåva—om jag nu minns rätt!
Doften bjuder på toner av ljust bröd, gröna äpplen, ananas, vaniljsocker, vispgrädde och hasselnötskräm. Jag minns tydligt att hasselnötskrämen var en höjdpunkt i förra årets utgåva, så det är fantastiskt att den gör en återkomst! Smaken är söt och fruktig, men också skarp och pepprig i sitt uttryck. Hasselnötterna är även här närvarande, tillsammans med en härlig smak av kolafudge. Eftersmaken för med sig toner av kokosflingor och maltsötma och dröjer sig kvar på ett moderat sätt.
Jag rekommenderar starkt att låta Roseisle 12 få en bra stund i glaset innan den dricks. Många av de subtila tonerna kom först fram efter 10–15 minuter. Med det sagt är Roseisle 12 en trevlig bekantskap, men jag tvivlar på att jag skulle kunna skilja årets version från förra årets vid en blindprovning! Detta ska absolut inte ses som något negativt, eftersom även förra årets släpp var en fantastisk dram. Men kanske finns det ingen större anledning att skynda sig ut och köpa årets Roseisle 12 om förra årets fortfarande står kvar i samlingen där hemma—såvida du inte köper för att samla snarare än för att dricka!
Singleton of Glen Ord 14YO – Autumn Walk – 54,7%
Årets Singleton of Glen Ord har fått namnet Autumn Walk och levereras i en vackert designad låda med ett härligt hösttema, där vi ser ekblad i säsongens färger. Man kan verkligen säga att stämningen sätts redan vid första anblick! Den har lagrats i 14 år på en kombination av first-fill bourbonfat och europeiska ekfat.
Doften är härligt frisk och mycket dessertlik, med toner av vaniljglass, honungsmelon, päron, banan och en tydlig doft av saltkaramellfudge. Om du har en söt tand, så vattnas det redan i munnen! Smaken lever upp till förväntningarna på en dessertwhisky till fullo, med noter av vaniljkräm, gröna druvor, ljust bröd och en behaglig jästsötma—likt den man hittar i en ljus kvalitetsöl. Eftersmaken är lång och tillför en lätt kryddig dimension till denna otroligt söta och inbjudande dram. Jag hittar inslag av kanel, ljung-honung, glasyr och mjölkchoklad.
Även om denna whisky är tänkt att representera hösten, tycker jag att den fungerar lika bra som en frisk sommardram att avnjuta en varm kväll i trädgården. Jag skulle rekommendera denna whisky till dig som är ett fan av klassisk skotsk single malt där destillatet står i centrum. Det fina med bourbonfat är att de, utöver allt de bidrar med, också låter destilleriets husstil lysa igenom. Med det solida destillat som Glen Ord producerar är detta en utmärkt match!
Caol Ila 11YO – Ambrosial Feast – 57,3%
Årets största överraskning måste vara att det faktiskt finns en Caol Ila i Diageo’s Special Releases-lineup! Jag har blivit så van vid att Caol Ila främst dyker upp i oberoende buteljeringar, eftersom jag personligen föredrar min Islay-whisky med rejäl fatstyrka. Så det är riktigt kul att se en officiell buteljering på full fatstyrka.
Det som är ännu mer förvånande är att denna utgåva är något så ovanligt som en orökt Caol Ila. Vissa skulle kalla det för hädelse, men jag försöker hålla ett öppet sinne! Namnet Ambrosial Feast betyder direkt översatt en exceptionellt välsmakande och väldoftande festmåltid. Det låter ju minst sagt storslaget, så låt oss se om den lever upp till namnet…
Trots att torvröken saknas, kan jag fortfarande tydligt känna att detta är en Islay-dram. Här finns ett rått, nästan askigt intryck med toner av lakrits, tobaksblad, rågbröd och en fruktig doft av persika.
När man smakar på den upptäcker man snabbt att den maritima kraft som man förknippar med Caol Ila fortfarande är väldigt närvarande. Jag hittar toner av nymalen svartpeppar, mer stenfrukt och en antydan av havsvatten.
Denna buteljering påminner mig faktiskt lite om Bruichladdich’s Classic Laddie, som också är en Islay-dram utan torvrök. Islay-karaktären finns absolut kvar, och vid en blindprovning hade jag nog gissat att det fanns en liten hint av torvrök ändå. Det är utan tvekan ett roligt och lyckat experiment—en smakrik och spännande dram. Men jag måste vara ärlig: jag föredrar min Caol Ila med en rejäl dos torvrök!
Talisker 8YO – Tidal Churn – 58,7%
När Diageo släpper sina årliga Special Releases, kan man nästan alltid räkna med att hitta en buteljering från den stormiga ön Skye. Det handlar naturligtvis om det klassiska destilleriet Talisker!
Talisker har länge marknadsfört sina produkter med det nordatlantiska havet som inspiration, och årets utgåva är inget undantag. Som namnet Tidal Churn antyder, är temat det vilda och turbulenta tidvattnet. Den är relativt ung, med endast åtta års lagring, så jag förväntar mig en kraftfull whisky med rejäl karaktär!
Själva fatlagringsmetoden måste vara en av de mest märkliga jag någonsin har hört talas om. Vissa av faten har blivit skrapade på insidan med roterande stenhjul, medan de resterande faten har fått en lätt rostning. Därav beskrivningen "stone-spun and lightly re-toasted casks", som står på etiketten.
Doften är klassisk Talisker—kraftiga toner av brasa, mjölkchoklad, päron, citron och rostad ek. Frisk, maritim och med en viss skärpa!
Smaken är kraftfull, och det märks tydligt att vi har att göra med en relativt ung whisky. Lyckligtvis tycker jag att Talisker klär i denna råa styrka. Bakom den rökiga slöjan finns en underliggande sötma. Dessutom dyker de kryddiga peppar- och chilitonerna upp, precis som man förväntar sig av Talisker.
Trots sin korta lagringstid lyckas denna Talisker ändå stanna kvar i gommen ett bra tag efter att man svalt. Det är framför allt brasan-röken som dröjer sig kvar.
Årets Special Release från Talisker utforskar inga nya farvatten, men levererar istället en välbekant och välgjord upplevelse av det jag förknippar med Talisker. Kanske kan mer erfarna whiskyentusiaster än jag själv avgöra exakt vad denna ovanliga fatlagringsprocess tillför. Oavsett vad, så låter konceptet med "stone-spun casks" onekligen intressant och öppnar upp för diskussion.
Oban 10YO – Coastal Orchard – 58%
Årets utgåva från Oban har fått titeln Coastal Orchard, vilket kan översättas till något i stil med "Kustens frukt". Oban är, som många känner till, beläget i de skotska högländerna, precis vid västkusten. Whisky från denna region har ofta en maritim karaktär, och Oban brukar inte vara något undantag!
Den har lagrats på en kombination av amerikanska ekfat och Oloroso sherryfat. Här handlar det dock inte om en tung och sherryindränkt Oloroso-inflytelse, utan snarare en lättare och mer subtil påverkan.
I doften upplever jag den som något skarp och tillbakadragen, men jag hittar ändå toner av grapefrukt, blodapelsin och lakritspulver.
Smaken är också ganska skarp och har en tydlig bitterhet. Den maritima närvaron finns där, tillsammans med syrlig frukt, vitpeppar, havssalt och en lätt honungssötma.
Eftersmaken är relativt kort, med kvarhängande inslag av söta druvor och vaniljsirap.
Det kan mycket väl vara så att jag provade denna Oban en kväll när min palett var lite avtrubbad. Jag upplever den inte på samma kvalitetsnivå som de andra i årets lineup, och den ger mig känslan av att de använda faten kan ha varit lite trötta. Dock vill jag betona att även en mindre imponerande Oban fortfarande är ett glas jag gärna avnjuter en lugn kväll. Men om jag skulle välja en enda whisky från årets utgåvor, så hade jag nog valt en annan.
Lagavulin 12YO – Fireside Tales – 57,4%
Den nästa buteljering jag har haft bekantskap med är en från Islay-giganterna; Lagavulin. Årets titel är "Fireside Tales" och en vacker brasa finns på flaskan. I bästa Ron Swanson-stil har jag tänt i vedspisen och placerat mig med förhoppningsvis en härlig Lagavulin i glaset.
Den är fatlagrad på en kombination av first fill ex-bourbonfat och återanvända fat. Allt tyder på att detta är en mycket traditionell Lagavulin.
Näsans första möte med glaset är, som förväntat, en stor upplevelse! Islay-karaktären står stark och Lagavulins karakteristiska örtiga toner blommar fram. Jag får noter av tung torvrök, rökt bacon, salmiak och frisk pepparmynta.
Smaken bjuder på en förstärkt version av allt vad doften förde med sig! Ett starkt maritimt och salt uttryck gör sig påmint med noter av saltlakrits (som en "Piratos från Haribo"), pepparkarameller, rostat ekträ, torv, mentol och subtila förnimmelser av nyplockad timjan.
Torvröken och pepparmyntan hänger kvar länge efter intaget och jag sitter kvar med en riktigt härlig upplevelse.
Enligt min smak bjuder denna Lagavulin precis på det som den lovar. Vi får en stark och klassisk Islay-bomb utan några överraskningar. Jag har hört rykten om att den skulle innehålla ett lägre innehåll av torv än Lagavulin traditionellt gör, men jag måste vara ärlig och erkänna att jag inte kan smaka det.
Benrinnes 21YO – Grand Crescendo – 55,4%
Den äldsta och dyraste utgivningen i årets lineup är en 21-årig härlighet från Speyside, mer specifikt; Benrinnes destilleriet. De långa 21 åren har tillbringats på en kombination av amerikanska vinfat och europeiska vinfat. Titeln "Grand Crescendo" lovar ett storslaget klimax, så det är passande att jag smakar och beskriver denna dram som den allra sista! Och Recension av Diageo Special Releases 2024 - Blogginlägg av Luka Gottschalk.
Doften bjuder på mörka toner av nybakade chokladbrownies, brända mandlar, russin och apelsin. En härlig juldofter som passar perfekt till denna tid på året! Som ni nog vet, så varar julen ju ända fram till påsk...
Man känner tydligt att här är det fråga om en mogen dram när den träffar tungan. Det är en ganska mild munupplevelse trots den höga alkoholhalten. Jag får återigen mycket kakiga toner tillsammans med brynt smör, rostade nötter, aprikos, kiwi och ett härligt umami-element från vinfatet.
Eftersmaken är som förväntat lång och behaglig. Kakelementet är det dominerande i eftersmaken, dock med ett litet inslag av tobak.
När en whisky beskrivs i folkmund som "smooth", så skulle jag våga påstå att det är en whisky som denna. Alkoholen är varsamt integrerad och nyanserna är komplexa och djupgående. Det råder ingen tvekan om att det är en härlig upplevelse att njuta av årets utgåva från Benrinnes. Men om du inte har de djupaste fickorna så är den prissatt ganska högt. Du kan få 2-3 av de andra Special Releases för samma pris som denna.
Nu när det är sagt, så får jag avsluta med att säga att det stora klimaxet definitivt inte gjorde mig besviken!
