Krig, Fred & whiskyfad - Blogginlägg av Jonas Stengaard Jensen

Icke desto mindre blev ammunitionsbristen en politisk käpp, med vilken nykterhetsmannen, finansministern och den framstående förespråkaren för ett nationellt alkoholförbud David Lloyd George slog sig in i ammunitionsministeriet, varifrån han under sken av att han ville för att öka produktiviteten på landets fabriker och därigenom lösa skalbristen fortsatte han sitt livslånga korståg mot alkoholkonsumtion av något slag. Det var långt ifrån första gången den walesiska undersläktet Lloyd George försökte stävja drickandet, men med kriget som motivering var hans auktoritet och inflytande nästan ohämmat. En rad hårda skattehöjningar infördes för alkoholproducenter och stränga begränsningar av öppettiderna infördes på många apotek, särskilt om dessa hade otur att vara inom räckhåll för en granat- eller vapenfabrik.

Majoriteten av dessa åtgärder rullades tillbaka efter kriget, men för whiskyn var första världskriget en avgörande vändpunkt. Det hade länge varit känt att lagring på träfat hade en gynnsam effekt på kvaliteten på destillerad alkohol. Därför ansågs särskilt rom vara en lyxprodukt, på grund av den långa tid som krävs för att segla de söta dropparna från Storbritanniens karibiska ägodelar och hem till det antika Albion. Whisky däremot drack man ofta mer eller mindre som klar akvavit direkt från vattenkokaren. Om fatlagring var inblandad, hade bara de största och mest väletablerade producenterna råd att lämna de dyrbara dropparna på fat under en betydande tid.

Med granatkrisen som bakgrund gjorde Lloyd George bort denna praxis och drev 1915 The omogna spirits act genom parlamentet. Detta gjorde det olagligt att sälja whisky yngre än från början två och senare tre år. Argumentet var att denna lagringstid skulle mjuka upp alkoholen och på så sätt lugna berusningen av dess olyckliga offer. Till viss del kan detta sägas stödjas av vetenskapen, som som vi vet visar oss att genom avdunstning lämnar några procent alkohol, beroende på klimat och väderförhållanden, ett fat varje år, de så kallade änglarna dela med sig. Den bakomliggande logiken var förstås att whisky på kort sikt på grund av lagringskravet skulle bli så dyr att tillverka och utbudet så begränsat att man knappast skulle ha råd att bli full på den om man jobbade i en fabrik.

Enligt planen sjönk också antalet skotska whiskydestillerier från drygt ett och ett halvt hundra i början av 1900-talet till drygt ett dussin under mellankrigsåren. Å andra sidan, som Darwin skrev, var det den starkaste som överlevde. På grund av detta minimikrav på lagring blev whisky en otvetydig lyxprodukt vars image inte längre kunde smutskastas av skrupelfria destillatörer som fyllde aceton och fusel i flaskor märkta med förnämliga namn och prydda med lånade fjädrar. I en av ödets finare ironier lyckades en av whiskydrickandets häftigaste motståndare sålunda lyfta det till den hedervärda ställningen som kung över all alkohol, från vilken den än idag tornar upp sig med stolthet.