Bruichladdich Bere Barley 2012 - 50 %
Färgen är mycket ljus och vackert korngyllene.
Doften är komplex och bjuder på dammigt sågverk, tobak, citron, havsbris och en aning av den klassiska Bruichladdich-funken, som för min del bäst beskrivs som en lantlig doft av hö och stall.
Smaken är kraftig med honung, mörkt kärnbröd, grapefrukt, mynta och hibiskus.
Eftersmaken är torr, enkel och lagom. Svartpeppar tittar fram tillsammans med bränd ek och blir kvar en bra stund efteråt.
Det råder ingen tvekan om att den här whiskyn har mycket att bjuda på, och den tillfredsställer den som föredrar rent hantverk med komplexa noter.
Bruichladdich The Organic 2011 - 50 %
Nästa tappning var den ekologiska varianten från Bruichladdich, gjord på ekologiskt korn från Mid Coul Farm i norra Skottland. Den här gången har den legat minst 11 år på bourbonfat.
Färgen påminner mycket om Bere Barley, med samma vackra ljusa korngyllene skimmer.
Doften går åt ett annat håll än föregångaren. Den här är sötare, mer tillmötesgående och mer nybörjarvänlig med gräddkola, kornmalt, vaniljsocker och citronfromage.
Smaken är likaså mer nybörjarvänlig och söt än föregångaren och fortsätter i samma stil som doften antydde. Kraftig maltsötma, söt mynta, frisk ek och citron dominerar.
Eftersmaken är medellång och bjuder på brynt smör och återigen vanilj och citron.
Den här tappningen påminner mig otroligt mycket om deras Classic Laddie-serie. Den är söt och nybörjarvänlig, men saknar enligt min smak något av den funk och komplexitet som jag värdesätter Bruichladdich så mycket för.
Black Arts 29YO - 45,1 %
Den sista av de orökta tappningarna från Bruichladdich är inte mindre än 29 år gammal. Det är inte specificerat vilken fattyp som använts, så där får man dofta och smaka sig fram.
Färgen är betydligt mörkare än de två föregångarna och har ett vackert vinöst, rubinrött skimmer. Det tyder ganska tydligt på någon form av starkvinsfat.
Doften är djup, mörk och otroligt läcker. Jag vågar påstå att ett kraftigt och aktivt sherryfat använts till lagringen. Russin, tranbär, jordgubbe, mörk choklad, rostade nötter och läder gör det till en upplevelse innan vätskan ens mött tungan.
Smaken lever upp till doftens löften och åldern är tydligt närvarande. De 45,1 % alkohol är fullt utnyttjade och whiskyn känns fortfarande kraftig och fyllig trots den låga styrkan. Paletten är både söt och salt, med björnbärskompott, svart fruktte, mörk malt, krita, tobak och havssalt. Utmärkt.
Eftersmaken fortsätter i det maritima universumet med en ton av gammalt vittrat trä, ungefär som jag föreställer mig att en bit drivved smakar. Utöver det blir tonen av tobak och rostade nötter tydligare och hänger kvar länge efteråt.
Med Black Arts 29YO har Bruichladdich levererat en whisky som tilltalar både dig som druckit whisky i 10 dagar och dig som druckit whisky i 10+ år. Den är komplex utan att vara överväldigande och söt utan att vara tråkig. Min absoluta favorit bland den här raden utgåvor från Bruichladdich.
Nu är det dags att smaka de två rökta tappningarna under namnet Port Charlotte. Bruichladdich röker Port Charlotte-serien till omkring 40-50 ppm. Det är alltså stor skillnad mellan Port Charlotte-serien och Octomore-serien, som röks med rekordhöga mängder torv.
Islay Barley 2014 - 50 %
Den här tappningen av Port Charlotte är lagrad på tre olika fattyper: 84 % bourbonfat, 8 % virgin oak och 8 % Bordeaux rödvinsfat. Minst 7 år, tappad på 50 %.
Färgen påminner mycket om de två första Bruichladdich-tappningarna i det här inlägget. Den ljusa korngyllene färgen går igen.
Doften bjuder på kakaopulver, vaniljsocker, gröna vindruvor, torv och en funky stallton.
Den känns otroligt oljig på tungan och smakar pepparmynta, mild torv och vaniljsocker.
Torvröken och pepparmyntan blir kvar länge efteråt, i sällskap av en maritim ton av tång.
Islay Barley 2014 är en komplex men också tillmötesgående dram. Åtminstone om man tycker om rökig Islaywhisky. Torven är inte överväldigande och ger destillatet gott om plats att breda ut sig. Fin och klassisk Port Charlotte.
PMC: 01 2013 - 54,5 %
Den sista tappningen jag hade nöjet att arbeta mig igenom är också den mest annorlunda. Den är tappad på full fatstyrka på 54,5 % och lagrad 4 år på bourbonfat och ytterligare 5 år på pomerolfat från Bordeaux i Frankrike. De 5 åren på pomerolfat har verkligen tagit tag i whiskyn.
Färgen är mörk och bärnstensgyllene. Det är tydligt att det varit ett aktivt pomerolfat.
Doften bjuder på röda bär, bränt hö, torvrök, järn och återigen den funky stalltonen.
Smaken bygger vidare på doften med övergäst frukt, valnöt, bacon och rådjur.
Fruktsyra, trä och järn blir kvar länge efteråt.
Det råder ingen tvekan om att kvaliteten på den här whiskyn är hög, men den kräver en bestämd smak. I min värld skapar kombinationen av aktiva vin- och starkvinsfat med kraftig torv en metallisk och köttig smak som jag ännu inte lärt mig älska. Jag är dock säker på att den här tappningen blir en favorit för många, för kvaliteten finns där på alla parametrar. Smaken är kraftig, destillatet är tydligt trots fatlagringen och balansen är god. Den kräver bara en palett som passar den.
